Ted

I går kväll hade vi en föreställning där Ted Gäredstads liv presenterades och hans musik spelades. Det var tre aktörer på scen. När vi beställde denna föreställning visste vi egentligen ingenting utan vi gick bara på säljblad och en känsla av att Ted Gäredstad lockar publik. De 200 som kom visade att vi hade rätt känsla.
Det blev en mycket trevlig och mysig stämning. Publiken, och naturligtvis även jag, var supernöjda och det blev långa applåder men....
Vilken teater vad det vi såg i teatern? Carina fnyste i pausen att om man kommer av sig och bryter sig själv i meningar hela tiden samt frågar vad man skall säga nu har man inte på vår scen att göra. Och så undrade vi vad det där med kavajen betydde? Jag håller med om att denna föreställning hade kunnat bli så mycket bättre om huvudpersonen tagit lite allvarligare på sitt framträdande. Jag tror så här:
Huvudpersonen är en medioker sångare men en mycket god säljare och kontaktskapare. Övriga var riktiga proffs med en fantastisk musikalisk förmåga. Jag tror att dessa två tyckte att deras kollega är en riktig "diva" och pratmakare men de är helt beroende av honom när det gäller att få komma ut och spela. Vår huvudperson tog under framträdandet av sig kavajen och sträckte ut den till sin kollega som tog den men släppte den i en hög på golvet. En protest mot divalater?
Det här temat har vi sett flera exempel på i filmer och teaterpjäser tidigare. Som jag uttryckt många gånger är det är spännande att gå på teater på många plan.. Kanske tolkade jag det hela fel? Det är viktigt hur man agerar tillsammans på scen.
Sedan skall vi se om vi kan göra något för att korta köerna i pauserna. Sammataget känns det dock som en mycket fin kväll och ett mysigt minne.